Ren och skär glädje blandat med dödsångest

U2.

Det behövs inte skrivas så mycket alls faktiskt. Jag behöver inte ens utveckla för mig själv eller ens fundera. Det var den bästa konserten hittills med dem. Det var suveränt!

Fredagen: massor med öl på tåget, leta reda på nyckel, till rummet, till MoJ, dricka öl, gå till Rockbaren, dricka öl, åka hem. Lördagen: gå på Avenyn, äta god mat, dricka vin, gå på förfest, dricka cider, gå på konsert, äta skräpmat. Söndagen: äta frukost, ÅKA BALDER, KANONEN, UPPSKJUTET och fegisen Flume Ride. Jag är stolt över mig själv! Jag är uppriktigt kräkfärdig hela tiden och totalt livrädd. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna njuta av det. Jag hoppas det. När jag inte får dödsångest längre, då kanske jag kan njuta av det. Svår känsla att förklara.

Och nu blir det så där som jag alltid känner efter såna här fantastiska helger eller upplevelser ska jag väl skriva. Det blir så tomt. Det känns ... tomt. Sånt som jag längtat efter och som blir så där bra som jag ville. Sen är det över på ett kick. Nu måste jag boka in nya roliga saker annars ruttnar jag. Tur jag har Krakow snart! Och tur att jag fick prata lite med Andreas en stund. Pridefestivalen är tydligen inte som den har varit tidigare om åren. Säger han i alla fall.