Lyckorus

Jag har fortfarande ett sånt där förnöjsamt lyckorus efter konserten i fredags. Det håller sig fast, lite grann i magtrakten liksom. Det är så skönt!!

Fast jag vet ej om jag ska skratta eller gråta egentligen. Idag berättade jag vid lunchbordet att jag varit på bio igår och sett Simpsons - The movie. Jag tyckte att den var helt ok, skrattade t o m högt flera gånger. Jag är absolut inte något Simpson-fan men biofilmen var helt ok att se. Människorna runt omkring mig vräker då ur sig hur dålig serien är och usch och fy och blää och hur kunde man ens se en sån film o s v.... då går liksom lusten och luften ur mig. De fullkomligt vräker över mig sina negativa åsikter - som om jag skulle vara någon sorts ryggsäck som det är helt ok att ösa skit i eller något sånt. Min tanke var att fortsätta berätta om min trevliga fredagskväll, eller hur trevligt jag hade hos Nettan i lördags eller tjaa vad som helst. Jag slutade prata och sa inget mer alls den lunchen faktiskt. Jag kanske också ska börja klaga på andra människor, peka på deras matlådor och skrika "hur kan du äta den där äckliga avskyvärda maten"? Eller så fort någon berättar något roligt ska jag klanka ner på dem och säga hur vidrigt det är. Eller är det helt enkelt så att de blir så jävla avundsjuka på att jag hittar på att göra saker, aktiverar mig, har roligt att de hela tiden måste hitta felen?