...

Fan också. Fan också. Fan också. Precis när jag trodde att jag hade en tusendels promille av styrka så visade det sig att jag inte hade det. Alls. Hur ska jag klara av denna vecka alls? Ja ja ja ja ja jag vet allt redan, jag vet att det blir bra så småningom men VARFÖR ska jag behöva vara den som är stark? Varför kan inte han visa lite av någon som helst uns av god vilja till att anstränga sig lite lite lite? Icke. Inget. Nada. Jag föll hårt alldeles nyss. Med sonen som vittne. Men inte ett ord av elakheter kom över mina läppar. Jag bet ihop och låtsas vara stark i stället. Så jävla smart, så slugt och så fruktansvärt nedrigt. Om och om igen. Förnedrad, trampad, ratad och ickeexisterande. Och allt detta på 3 veckor. Jag tror jag skrev förut att det kändes som att han trampat på mig och sen undrade vad det var för skit han klivit i. Nu inser jag att han tog ett skutt över skiten och gick vidare som om precis inget hade hänt alls, på 6 år. Ska det vara på det viset? Ska man verkligen få behandla en annan människa så? Ska JAG verkligen få bli behandlad så? Jag har faktiskt inte gjort något fel.