Tack

Tack mina vänner för att ni finns där. Ni drar upp mig när jag faller. Kortspel i kväll, med krusbär som tilltugg då silverfisken ville äta upp allt smågodis!

Jag måste dock erkänna att det känns. Det känns hårt och rejält, som kraftiga knivhugg i mage och hjärta. Det är så plumpt och klumpigt att inte ens en idiot skulle komma på något liknande. Att släpa med sig nya kvinnan till min stad. Där han vet att jag finns. Och han vet dessutom att jag har ungefär 300 bekanta som rör sig i stan. Och som berättar allt. Och dessutom har jag egna ögon att se med. Hur fan funkar man om man gör så? Det är ju i alla fall ingen människa som jag känner längre som kan göra så. Det är ju bara att vända på steken... tänk om det vore jag som gjort honom illa? Tänk om det var jag som tog med min nya hit? Hur skulle det ha känts? Men han förstår inte och kommer inte att någonsin förstå. Aldrig. Det är helt sjukt för mig, precis helt sjukt. Jag såg henne när hon rastade hunden... 350 meter från mitt hem. Jag kan ju självklart inte veta till 100% men jo... det gör jag.

Jag har kört omkring i min bil idag, förvisso från punkt A till B och sen till C och sen till D och sen till E och sen till D igen och sen åter till A. Det går alldeles utmärkt att sjunga jävligt högt i min bil. Tack och lov för CD-spelare!

Jag mår... inte bra. När jag tror att jag är stark så blir jag svag igen. Jag såg henne.... hur kan man göra någon så illa medvetet? Hur kan man det? En person som man för 3 veckor sen sa att man älskade vid köksbordet hemma? Som man dessutom delade säng med för 3 veckor sen och som man dessutom älskade med för 3 veckor sen?! Det har gått alldeles för fort det här...