Och fullmånen lyser som var den av glas...

Jo då det finns anledningar till ett gott år. Men just nu så känns livet... inte bra. Jag är så rädd om min familj och vill ju självklart att ingen ska bli skadad. Men så är fallet. Vi inser ju att det inte endast är en hysterisk tonåring. Det är något mer. Något ledsamt. Vi vill ju hjälpa eller rättare sagt JAG VILL hjälpa dem men det går inte. Jag står handfallen och vet varken ut eller in. Detta är något som måste lösas mellan mamman, pappan och barnet. Det är bara att glömma alla andra. Glömma vad alla andra säger och vad de gör och varför de gör som de gör och framför allt: ALDRIG NÅGONSIN lyssna på deras lögner, påhopp och elakheter. Men hur lätt är det att säga till en tonåring? Vi når inte fram. Hjälp behövs. Så enkelt är det. Hjälp behövs...

Om ni undrar varför jag sitter här i denna arla timme så skakar benen på mig fortfarande och pulsen slår i hög takt. Jag har varit ute och letat tonåring. Jag hann inte så långt innan hon återfanns, tack och lov. TACK OCH LOV! Men alla otäcka mörka hemska tankar hann forsa genom huvudet en miljon gånger på den timmen jag var ute. Nu försöker jag lugna ner mig lite. Ska försöka sova lite nu...