Acceptans

Av fyra möjliga morgnar har jag lyckats vara på jobbet innan kl 7 en gång. Varje dag gör jag mig själv besviken för varje kväll tänker jag att "i morgon... imorgon kommer jag att vakna av klockan och vara pigg". Jag kommer att vara på jobbet innan 7, vara så där duktig som det anses vara när man är morgonpigg. En riktig elitspelare. På hugget. Arbetsam. Alert. Varje morgon blir därför en besvikelse för tillvägagångssättet är det samma varje morgon. Jag vaknar inte ens när klockan ringer, jag vaknar inte när L går upp, jag vaknar inte av att han tänder lampan i taket, jag vaknar inte ens av att väckarklockan ringer var 9 minut. Jag hör den inte ens. Jag vet inte att jag stänger av den. Handen gör det med ren automatik medans hjärnan är medvetslös. Det hela slutar med att jag vaknar med ett ryck, oftast vid 7-snåret och känner mig lika illa till mods som morgonen innan.

Förbannar mig själv över min svaghet. Muttrar och försöker vakna, rusar upp ur sängen, ner på toa, in i duschen, sveper en kopp kaffe och bläddrar snabbt i tidningen, om det finns bananer hemma så trycker jag i mig en tillsammans med kaffet annars får det vara. Cykellysen, reflexer, tjocka tröjan, tjocka jackan, ut till cykeln, halt på vägen eller blött eller i alla fall väldigt mörkt, på med lysena, låsa upp cykeln, tappa vantarna säkert två gånger, glömt matlådan, springa in, gå ut, in igen för att kolla om jag drog ur strykjärnet, ut igen och i väg. Jag har kort väg till jobbet, jag är alltid där före kl 8. Det är ändå en acceptabel tid.

Jag är inte morgonpigg. Jag måste lära mig att acceptera att jag inte är morgonpigg. Det är problemet. Problemet är också att andra människor anser sig vara bättre för att de är morgonpigga. Jag är inte en sämre människa bara för att jag inte hör klockan på morgonen. Jag är "På hugget. Arbetsam. Alert" men allt detta kommer ungefär en timme senare än alla andra.

Förresten, vem har bestämt att det ska vara 9 minuter mellan varje signal?