Kan liksom inte

Kan liksom inte låta bli att lyssna på LÅTEN väldigt många gånger varje dag. Den är i världsklass väldigt passande just nu. Från mig till dig... Fjortisvarning? Förmodligen. I allra högsta grad. Men än sen då? Den som inte tror på ett liv efter detta måste ju få passa på nu medan detta håller igång, eller? Naivt? Barnsligt? Äsch. Jag vet bara att det känns som bomull i magen hela tiden. Det är så tvära kast, från djupaste mörker till strålande sol. Som de flesta andra människor jag känner väljer vi strålande sol i stället för djupaste mörker - där är alla lika.

Fredag redan, vad hände? Kortspel och god mat. Det kommer att bli en utmärkt trevlig kväll. Det var ett tag sen nu, i alla fall några veckor sen vi träffades allesammans. Jag gillar't.

Just nu känner jag att jag längtar mycket. Både efter det ena och andra. Fester, resor, förhoppningsvis många kommande bra konserter men framför allt vill jag flytta. NU. Det är segt och känns besvärligt att vara här. Jag försöker hålla mig borta. Borta är ett väldigt bra ställe att vara på. Det är dock egentligen ingen skillnad på förut och nu. Uppenbarligen. Kan det hända att jag verkligen är en otroligt orolig själ eller vill jag bara hinna massor med saker på kortast möjliga tid? Jag hoppas att det är det sista alternativet. Jag har tredje maskinen tvätt igång, samtidigt som jag har fyllt på refillkortet, chattat med Smuls "M" samt KKK, provat jeans i två butiker, köpt 1 par, druckit kaffe. Och hängt upp tvätten. Samt plockat med en del saker här hemma. Detta på mindre än två timmar. Jag har förresten även arbetat över en timme idag och skjutsat kollegan till tåget. Det enda jag för ovanlighetens skull inte ha gjort efter arbetet idag är att prata i telefonen i 1 timme eller så... jag kanske hinner med det också, vem vet?

För första gången på väldigt länge har jag under denna vecka blivit otroligt generad. Röd i ansiktet. Det händer i stort sett nästan aldrig. Det är stort!