...

Jaha… Det är något allvarligt fel på mig. Så måste det vara. Som faktiskt behöver omtanke, bekräftelse och lite kärlek. Att bli uppskattad och vara längtad efter och få bli ”tycka-om-ig”. Att få snooza med någon på morgonen, en stund. Ja, jo så är det nog. Det är mig det är fel på. Uppenbarligen. Eftersom det inte funkar. Jag ska ju dock villigt erkänna att jag inte har varit på mitt toppenbästa humör alla dagar det senaste halvåret. Jag har haft otroligt deppiga dagar. Det som ändå har varit ljuset i det omtalade mörkret är snooziga morgnar och varma stora händer i mina, en smula, mindre händer. En hoppbacke i Falun. En skrubb i Dublin. En blå container. En återfunnen borttappad jacka. Leriga skor. En kopp te i soffan. En bra film. En kall biograf. God mat. Bakfyllor. Jo, det har funnits väldigt många ljus i mörkret.

Men inget är värt något om man måste fortsätta uppleva allt roligt i livet ensamt i ett förhållande. Det funkar ju inte i längden.

Nu sitter jag här på mitt kontor och kan se mitt gamla hus på håll och är fundersam över vad som hände då egentligen.

Och nu så har jag massor med härliga minnen från det senaste halvåret (tiden efter huset) vart jag än går på min arbetsplats. Pussar i testrummet, smygande händer i gavelgången… Det var ju förvisso flera månader sen men ändå. Och nu sitter jag här och funderar över vad som hände egentligen?!

Eller rättare sagt, om två människor uppenbarligen tycker om varandra varför ska det då gå åt helvete?

Ja jag vet att du förmodligen läser det här. Men det är min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag är ledsen.