Ensam så in i helvete

Denna vecka har jag varit helt slut. Samt blivit påmind 3 gånger om hur ensam jag är av tre olika personer. Samtliga tre gånger har armarna domnat bort, benen nästan viker sig och tårarna bränt så in i helvete. Jag får svälja och svälja och blinka som fan för att tårarna inte ska börjar rinna. Svider i magen. Vad fan är det för fel på mig? Som inte ens kan klara av en relation? Som inte kan få barn med andra typ nyser och helt plötsligt är de gifta och gravida om vartannat? Vem är jag som inte betyder så särskilt mycket för någon? Jo, jag betyder nog en hel del för många men är inte speciell för någon. Ja ja.. jo jo jag är säkert speciell för min mamma, pappa och min syster MEN det är den speciella speciella jag menar.

Och nej jag är inte ett dugg ensam egentligen. Jag har en tonåring. Mycket älskad sådan. Jag är inte ensam på det viset. Jag är bara... helt enkelt ensam. Och det har tre jävligt, helt oberoende människor, snälla (läs ironi) människor berättat för mig. Det svider. Det är något allvarligt fel på mig.