Ständigt och för evigt?

Jag får alltid en molande lätt illamående känsla i magen när jag blir påmind om vissa delar av mitt förflutna. Det är väldigt många minnen som kommer fram. Jag blev senast påmind i söndags, 3 dagar sen, och känslan hänger liksom kvar. Jag vädrar och ventilerar med nära och kära, vi är samtliga överens om att gammalt skit ska glömmas. Känslan hänger kvar, lik förbannat. Gammalt roligt ska dock bevaras men ibland kommer jag inte ihåg det roliga, bara massor av tråkigheter.

Jag hade en väldigt fin kväll med A i söndags. Vi promenerade runt på Söder och tittade på människor, lyssnade lite på musik på Mosebacke, såg Peps utanför, drack kaffe, rökte många cigg, pratade, tittade på utsikten från Gondolen. Ja, ni ser.. det var en fin kväll. Ändå håller sig obehaget kvar. Det var inte A's fel, det var ett telefonsamtal från en annan vän C som berättade en händelse som inträffat för två veckor sen. Stackars C!

Gammalt skit ska glömmas. Så enkelt är det. Varför kan inte skiten glömma mig då? Det liksom petar och irriterar och är lite som en varande böld som aktiveras med jämna mellanrum. Ska de ständigt och för evigt dyka upp, de tråkiga minnena?