Ledsen och glad

Jag har läst en blogg. Hela bloggen. Varje inlägg från början till slut. Den har berört mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har till och med fått tårar i ögonen och haft ont i magen i några dagar för att den väckte så starka känslor för kvinnan som skriver där. När jag nu har läst alla inlägg, som sträcker sig ett år tillbaka i tiden, så känner jag att jag skulle vilja hjälpa henne. Hon har fastnat. Hon kommer inte loss ur sina tankar och känslor. Men, i och med att hon har kört fast så har hon hjälpt mig. Väldigt konstigt känns det men det är sant. Hon har hjälpt mig att inse hur rätt jag väljer när jag nu väljer mitt liv som det är. Jag vill så gärna berätta för henne hur mycket hennes ord har betytt för mig och hur enkelt beslutet är att välja och hur lätt det gick att få alla tvivel att försvinna. Jag har ännu inte repat mod att göra det för jag vill att orden ska komma ut rätt.

Hennes förlust är att mannen som hon trodde älskade henne inte gjorde det. Han lämnade henne för snart precis ett år sen. Hon ville ha barn. Han ville inte. Hon älskade honom. Han älskade inte henne. Tillräckligt i alla fall.

Anledningen till att jag menar att hon har kört fast är att hon fortfarande räknar dagar, timmar och minuter sedan han lämnade henne och att hon fortfarande älskar honom. Jag önskar att hon sparkade sig själv i rumpan och säger: "nu får det vara nog". Hon har inte kommit så långt ännu, med all respekt.

Hjälpen hon har givit mig är att hon så förtvivlat vill ha barn och det vill hon ha tillsammans med honom och helt plötsligt står hon där utan både det ena och det andra. Mitt val att fortsätta leva med en person som jag älskar och han älskar mig tillbaka, utan att skaffa barn, känns en miljard gånger bättre än att stå utan både en älskad person och barn. Man skulle ju kunna kalla detta olika elaka namn, jag menar mina tankar om hennes påtvingade ensamhet, men jag menar verkligen inte det. Jag menar att det har hjälpt mig otroligt då även jag under lång tid har funderat på ett barns vara eller icke vara. Jag är omringad av människor som skaffar barn just nu. Det är inte så konstigt att jag funderar på hur det skulle vara. Med hennes hjälp har jag alltså konstaterat att jag har ett fantastiskt liv och det utan barn. Om jag tvingas att välja, vilket jag ju faktiskt gör, så väljer jag hellre kärleken än att leva utan kärleken och ständigt i en fejkad jakt på någon annan som kanske vill avla ett barn som jag inte ens vet om jag vill ha.

Jag är väldigt trött på dessa ständiga påhopp av dumma medmänniskor som nickar menande och frågar "när ska ni skaffa barn då?". Jag skulle kunna skrika rakt ut, vilket jag självklart inte alls gör, att man måste vara TVÅ som vill. Det är endast kvinnor som står för dessa påhopp. Jag brukar svara: "nej, vi ska inte ha några barn" - då nickar de igen och säger "jo då, vänta ska du få se...det blir nog allt ett barn till slut". De är ju helt efterblivna då de inte förstår. Fredagkvällens fråga lyder därför: Är kvinnor så jävla manipulativa att de helt enkelt bestämmer sig för att "nu ska jag ha barn" och så struntar de fullkomligt i vad själva avelshingsten tycker och tänker? Gör alla kvinnor så? Man blir nämligen inte bara helt apropå med barn. Det är fysiskt omöjligt. Det är bara några dagar varje månad som det är möjligt att bara "råka bli gravid".

Jag ska tillägga att mitt beslut att fortsätta mitt liv som det är idag är som att åka en omvänd berg- och dalbana. Mest uppåt men ibland är det väldigt snabba dalar som följs av fantastiska berg. Det är å andra sidan säkert alla andra människors liv också. Även fast de skaffar barn.

Vilket långt inlägg det här blev. En fredagkväll. Jag dricker kaffe och njuter av livet.

Over and out