Nej men va fan

Idag började jag till och med grina på lunchen. Förvisso i gott sällskap av min bästa vän sen 20 år tillbaka. Kanske var det därför - att det var hon. Jag kunde slappna av lite och älta lite till. Men va fan... ska det aldrig lätta på trycket någon gång? Jag har ju till och med börjat äta mat, fast magen mår väldigt dåligt efteråt. Borde inte det hjälpa?

Jag kan inte fatta att jag har klarat tre dagar på arbetet. Jag vågar vägra övertid fortfarande. I alla fall övertid i mängder. Jag orkar helt enkelt inte. Jag har inte någon som helst energi. De bara tuggar och tuggar på jobbet. Bara spydigheter, elakheter och dumma saker. Det blir jobbigt att lyssna på i 8-9 timmar om dagen. Helt eländigt faktiskt. Jag som känner mig så eländig ändå.