Min människa fattas mig

Det klirrar i penningpungen i morgon. Välbehövligt.

Jag spenderade några timmar på en gräsmatta i dag, mitt i solen. Det fick min vilsna själ att lugna sig för en stund. Det gick snabbt över men för en stund så kunde jag faktiskt andas och känna dofter. Det luktade i allra högsta grad sommar. Löven prasslade bekant och flugorna var lika irriterande som vanligt. Ja en liten kort stund kände jag mig lugn. Som sagt, det gick över men var likaväl väldigt befriande den stund det varade.

Under den stunden hann jag även med att bränna mig lite på ryggen. Skönt!

Fredag imorgon. Helgen ligger öppen och orörd än så länge. Många förslag kommer inrullandes men jag vet inte riktigt vad jag vill själv. Det som känns bra i en sekund kan i nästa kännas bedrövligt. Det sista jag tänker göra är att återgå till mitt vanliga beteende att tacka ja till allt och sen ångra mig. Det är bättre att vänta till sista sekunden i stället, så att jag känner att det är rätt.

Det är fortfarande väldigt tomt i huset om kvällarna när jag kommer hem. Jag är ju så van att ha människor omkring mig. Mina människor. Min människa. Han fattas mig. Ja inte vet jag hur detta ska sluta. Tänk om vi kunde ta ett skutt framåt i tiden, 3 månader ungefär. Det vore skönt!