Ensamhet

Jag hann inte. Jag hann inte njuta av min ensamhet. Det gick för fort. Sen blir jag nervös för att jag tycker att det är skönt att vara ensam ibland. Det är ju egentligen det sista jag vill vara, ensam.

Så nu sitter jag här och tvingar mig att njuta fast klockan är waaayyy over bedtime. Jag vet ju precis hur grinig jag kommer att vara i morgon eller framför allt trött.

Nu längtar jag till lördagmorgon för då får jag ju i vilket fall som helst sova till i alla fall halv nio om jag har tur. Och på söndag skulle jag visst jobba, kanske, eller jaaaaaaa inte vet jag. Ingen vet och det irriterar mig. Det är mycket som irriterar mig och tröttar ut mig. Mitt huvud känns som en bikupa när jag kommer hem. Hjärnan försöker sortera bort allt negativt som omringar mig hela dagarna. Jag känner hur tung jag är och hur tyngda mina axlar är. Rent krasst - det känns inget bra alls att gå till jobbet längre. Punkt. Jag måste förmodligen byta, vilket tynger mig ännu mer. Semester vore ett alternativ förstås, så att jag får lite distans till allt. Semester är just nu en omöjlighet.