Idag

Idag gjorde jag en sån där grej som jag ogillar när andra utsätter mig för. Jag ignorerade. Skruvade lite på mig och ignorerade. Och sen har jag gått och tänkt på det hela dagen, på hur det uppfattades av den här personen. Storyn lyder som följer:

I fredags var några kollegor här. Det var trevligt, så klart. Idag var det många som tackade och tyckte att det var trevligt. En av dem kommer in, strax efter sju. Jag sitter och läser och skriver mail för fulla muggar när han kommer in, ställer sig bakom mig och säger tack för fredagen samtidigt som han böjer sig ner och ger mig en kram. Jag skulle självklart ha vänt mig om och kramat honom tillbaka men jag kände mig lite trängd, var inte beredd på det så där på morgonkvisten, och var strängeligen upptagen med de 23 mail som droppat in under helgen. Så jag gjorde ingenting. Jag liksom ignorerade kramen som utfördes som en 100% vänskaplig gest. Jag känner mig urusel. Hur jobbig får min hjärna vara egentligen? Jag menar, hur svårt är det att bara lite snabbt vända sig om och krama en vän en måndagmorgon? Nä hä, inte jag eller. Jävla surkärring, det är vad jag är!

Jag försökte bota mitt dåliga samvete med att fika med KJ. Vi åt varsin varm scones med björnbärssylt och ost, men det funkade inte riktigt bra. Fast vi hade en trevlig fikastund ändå så klart!