...

Jag vet inte vad jag skrev igår men det är inte någon skillnad idag. Jag är ledsen. Väldigt. Det tar emot. Allt. Efter en fantastisk flottig hamburgermiddag i onsdagskväll har dessutom min mage tackat för sig och lämnat in. No more food like that for a very loooonnngg time.

Jag pratar i telefon, pratar med vänner, pratar med alla, chattar och skriver mail. Jag öser min skit över andra människor. Då jag dock fördelar den ganska jämnt över alla så borde ju ingen tycka att det är jobbigt, eller? Klart att de gör. Jag ser ju allt i nattsvart mörker. Inget är roligt och jag vill verkligen inte. JAG VILL VERKLIGEN INTE. Jag vill inte. Jag vill att allt ska vara som det brukar. Som vanligt. Jag vill inte ha ett ovanligt konstigt liv. Jag vill vara som vanligt. Jag vill att allt ska vara som det var för bara några veckor sen. Jag vill älska och bli älskad.

Jag får väl lov att lyssna på min egen Jack Killian, min egna röst i natten. Han rekommenderar denna. Jag får väl lov att lita på honom.... går det förresten? Att lita på en annan människa? Klart att det gör, bara aldrig den man älskar. Förutom min stora syster förstås. Så klart. Ska tilläggas att det är långt ifrån ännu. Det låten handlar om. Långt ifrån.