Smul

Smul sa något alldeles särskilt klokt sent i går kväll och nu har jag tänkt på det hela dagen. Jag tror att det löd ungefär så här:

Jag sörjer den framtid som jag trodde var min, inte det som har varit eller det som hänt nyss. Jag sörjer den framtid som jag trodde på men som plötsligt bara försvann.

Smul, du får rätta mig om jag tolkade det fel. Det var så varma ord.

Jag måste beundra mina nära och kära. Jag liksom poppar upp som gubben i lådan och vips så finns det människor precis överallt som liksom bara är där. Finns där. Säger att de vill hjälpa mig. Säger snälla saker. Stöttar mig. Kramar mig. Lyssnar på mitt dravel om kärlek och förlorade framtida minnen. Fasiken. Jag måste bli bättre på att finnas där för dem. Verkligen. Just nu är jag ego. Just nu kämpar jag för att hålla mig över ytan. Men sen, sen när jag är stark igen - då vill jag bli den där som håller ihop och kramar dem alla!