Det trodde jag aldrig

Det trodde jag aldrig, att dessa dagar skulle gå så fort?! Det är ju redan torsdag imorgon och sen är vi lediga hela fredagen, lördagen och söndagen. Härligt! Det blir garanterat sovmorgon på fredag! Så länge jag kan!

Det är och har varit kämpiga dagar på arbetet. Jag ser ingen ljusning. Det är tufft. Kanske är det mest omgivningen som är jobbig, jag vet inte riktigt. Det är för många bittra och sura människor på en och samma plats. Ingen som pep-talkar eller ställer sig och skriker "nuuuuuuuuuuuuu kkööööööööörrrrrrrrr vvvvviiiiiiiiii". Ingen laganda. Jag är i allra högsta grad ovillig till att göra det där lilla extra, inte ens för mina kollegors skull. Det är lågt, jag vet, men jag har verkligen tappat lusten. Det kommer förmodligen tillbaka men det är svårt att vara positiv när 25 personer runt om mig varje dag berättar, hela tiden, hur pissigt allt och alla är. Nu har även dessa kommentarer letat sig in i min hjärna. Jag har försökt under en längre tid att inte släppa in kommentarerna men nu limmas de fast i minnet som på flugklisterband. Till slut deppar huvudet ihop, humöret och viljan. Där är jag nu. Negativ spiral, går fort utför - tar lång tid att bygga upp till en ny positiv spiral.

Lite ledsen är jag nog för andra saker också, eller om mitt jobb har en bidragande faktor med i dessa tankegångar kan jag inte riktigt svara på. Det känns tungt oavsett. Jag är, just idag, inte särskilt sugen på att fira midsommar alls. Faktiskt. Det går förmodligen över.