...

Vad är det som händer egentligen? Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera informationskällorna eller rättare sagt informationen. Akuta paniksamtal på kvällskvisten. Hjälp! Varför så elak? Varför så dum? Hur kan jag bara inte finnas längre? Jag finns inte längre för honom. Jag liksom existerar inte. Det är helt sjukt. Jag sitter ju här i vårt hus och är förvirrad men ändå färdig med mina tankar på ett avslut. Så mycket förstår jag ju. Men vi är ju inte färdiga med varandra ännu... inget är ju löst. Inget är klart. Jag bockar av på min lista förstås men inget har ju genomförts ännu. Jag är så sårad att det i stort sett rinner blod ur mig. Knivar som sticker i hjärtat. Och jag är så ologisk att jag inte ens kan vara svartsjuk på henne ens, utan jag blir arg på hans beteende. Hur kan han bara liksom glömma att jag lever? Att jag finns? Snopet för honom att det var en bekant till mig som parkerade bredvid dem. Hon sms:ade och undrade var jag var? Hur tror ni att det känns? För mig? (Ironi , Karin, ironi!)

Jag är förmodligen en aningens knäpp just nu. Det fullkomligt brinner i huvudet på mig, av all tankar.

Jag måste försöka sova och imorgon är en ny dag. Flera timmars distans till mina sår. Tiden läker alla sår och precis när jag försöker inbilla mig att jag är stark så blir jag svag igen. Väldigt svag. Han trampar på mig och undrar vad det var för skit han klev i. Så känns det.