Ärligt talat...
Hur ofta blir du ledsen? Hur ofta känner du dig sviken av någon du tycker om? Hur ofta ställer du upp för människor men får inget i gengäld? Hur ofta berättar du för dessa människor att du blir ledsen?
Jag har lärt mig att jag kommer alltid, ALLTID på tredje plats - inte ens på andra plats och absolut aldrig på första plats i någons liv. Varför blir jag så förvånad varje gång det händer något då? Varför lär jag mig aldrig? Varför gör det så ont att bli ignorerad? Framför allt: varför har jag sånt behov av att bli bekräftad och sedd? Ligger det i människans natur att bli bekräftad eller är det något som nutiden har skapat hos oss? Är det verkligen meningen att jag aldrig ska vara den allra viktigaste personen i någons liv? Är det alltid så att jag bara ska var en sekunda person som råkar befinna mig i närheten? Jag vet inte om jag vill vara sekunda. Jag vill vara jag, och det ska vara tillräckligt för att någon ska uppskatta det tillräckligt för att hamna på "första plats".
Något positivt i alla fall: jag får i alla fall heta mitt riktiga namn denna gång - hos familjen. Inte någon annans namn utan helt mitt eget namn. Lång histora ligger till grund för detta uttalande och mer om det kan jag ta någon annan lördagsnatt när jag känner mig orolig och har krisartade existentiella tankar.
För att slippa tänka på detta ska jag gå ner och fortsätta titta på "Schakalen" på Kanal 5...
Life sucks. Then you die. I hope.
Jag har lärt mig att jag kommer alltid, ALLTID på tredje plats - inte ens på andra plats och absolut aldrig på första plats i någons liv. Varför blir jag så förvånad varje gång det händer något då? Varför lär jag mig aldrig? Varför gör det så ont att bli ignorerad? Framför allt: varför har jag sånt behov av att bli bekräftad och sedd? Ligger det i människans natur att bli bekräftad eller är det något som nutiden har skapat hos oss? Är det verkligen meningen att jag aldrig ska vara den allra viktigaste personen i någons liv? Är det alltid så att jag bara ska var en sekunda person som råkar befinna mig i närheten? Jag vet inte om jag vill vara sekunda. Jag vill vara jag, och det ska vara tillräckligt för att någon ska uppskatta det tillräckligt för att hamna på "första plats".
Något positivt i alla fall: jag får i alla fall heta mitt riktiga namn denna gång - hos familjen. Inte någon annans namn utan helt mitt eget namn. Lång histora ligger till grund för detta uttalande och mer om det kan jag ta någon annan lördagsnatt när jag känner mig orolig och har krisartade existentiella tankar.
För att slippa tänka på detta ska jag gå ner och fortsätta titta på "Schakalen" på Kanal 5...
Life sucks. Then you die. I hope.
posted by Anna at 23:21
1 Comments:
Stå på dig. Du är skitbra och det är INTE dig det är fel på. En del kan inte sociala koder och en del begriper inte att man säger tack och visar uppskattning.
Stefan Einhorn säger att det är lättare att vara generös om man blir generöst bemött. Ibland hoppas man att saker smittar av sig men oftast gör det kanske inte det..
Du bör vara på 1a plats i någons liv ganska ofta.Man kan kanske inte vara det i alla situationer men man kan "kräva" att vara det eftersom personen i fråga har gjort ett val. Dig.
Jag tycker du ska komma hit snart
kram
Skicka en kommentar
<< Home