Förresten...

Jag räknade kartongerna igår. Vi har just nu ca 65 st fullpackade MEN ingen av garderoberna är nedpackade och det är fortfarande en del grejer i köket och annat löst skräp. Vi når nog med lätthet upp till i alla fall 75 kartonger. Han är väldigt klok och vis, herr flyttexpert.

Och min nackspärr har inte gått över än.

En dag till...

En dag till har jag Internet hemma och sen plockar vi ner dessa dumburkar. Fast så dumma är de kanske inte. Min syster ligger just nu i badkaret i rummet bredvid, vilket var på tiden! Jag menar inte för att hon luktar illa eller så utan vi har ju bara bott här i 2 1/2 år och när det nu är nästan exakt 24 timmar kvar så ville hon bada! Det är roligt! Det är klart att hon ska få bada i karet! Jag vet ju att det är väldigt skönt och jag kommer att sakna det lite.

Idag fick jag veta hur "speciellt utvald jag var" på mitt arbete. Jag fick även veta att det är av ett stort engagemang och tillförlit som jag blivit utvald att föra företaget in i framtiden. Ungefär så blev det sagt. Jag blev även tillsagd att tacka min familj för deras stöd att de släpper iväg mig till Nice (HA HA HA!) och i samma andetag fick jag även veta att det verkligen, verkligen är rent ut sagt jävligt dyrt att skicka dit mig och att jag skulle vara tacksam för det. Gissa om magkänslan känns bra? NEJ! Han hade inte behövt att säga det där sista! Ingen av oss som åker är dumma i huvudet. Det fattar väl vi att det kostar pengar?! Varför säga något så dumt? Jag ville bara ställa mig upp och skrika att "då skiter jag i att åka om det nu kostar så jävla mycket pengar" - vilket jag självklart inte gjorde, utan jag satt lugnt kvar och log. Som jag alltid gör. Nej förresten jag log nog inte. Jag nickade så där allvarligt och intresserat medan jag skrek inombords. För jag vill ju egentligen åka, bara för att få chansen att göra något annorlunda någon gång. Jag hade dock inte behövt kängan i röven om kostnaden. Jag menar... vi betalar ju nästan 70 000 SEK om dagen för en konsult. Vad spelar detta då för roll? Eller att vi ska kassera material för hundratusentalskronor? Istället för att skänka bort dem till behövande?

Politik? Det kallas så va? Jag får lära mig något nytt varje dag.

Nu tackar jag för mig för ett tag. Tills bredbandet har återuppstått i det nya hemmet.

Over and out.

Det drar ihop sig

Ikväll ska jag bara packa de sista grejerna i badrummen och sen är jag färdig. Vi liksom bara går runt här hemma och vet inte riktigt vad vi ska göra. Det är trångt för alla kartonger står överallt och dammigt och skitig och ingen vill städa för att det är meningslöst. Jag har ringt och bokat mat idag till alla hungriga flyttkarlar och kvinnor. Allt är färdigt liksom. Jag vill att det ska bli helg snart så att vi får flytta. Vi kommer dock inte att få någon internetuppkoppling direkt (läs: sambo som vanligt) så nåt bloggande lär det inte bli tal om på några veckor eller rättare sagt det brukar ta månader att lösa varje gång det ska flyttas bredbandsuppkopplingar eller bytas telefonbolag (Läs: sambo).

Jag kan ju alltid roa mig med att räkna hur många kartonger vi har fått ihop. Enligt proffset (läs: svåger) så brukar man säga att det blir en flyttkartong per kvadratmeter. Då ska vi alltså ha 98 kartonger. Det tror jag inte. Vi får se hur många jag har fått ihop.

Utbildning nästa vecka, Frankrike veckan därpå, där emellan AW och gardinuppsättning. En och annan påsättning också för den delen... hoppas jag.

Nackspärr och feta vader

Efter en extremt slö fredagkväll, där jag väldigt förutsägbart, somnade i soffan och vaknade klockan 4 på lördagmorgon så var jag extremt effektiv under hela lördagen. I stort sett allt är nedpackat utom det mest nödvändiga. En del på badrummen återstår att sortera och slänga men i övrigt är jag helt redo att börja flytta på torsdag. Det ska bli helt fantastiskt roligt!

Och när jag som mest behöver förlita mig på att min garderob håller måttet så pajar stövlarna. FAN också. Iväg till stora shoppinggallerian i dag, tjurig som en liten unge, provade jag flera stövlar. Svetten rann på ryggen och sinnet var precis som när jag var 4 år och ville smaka öl av pappa på en restaurang. Trotsigt och grinigt. Det är inte läge att verkligen behöva ett par skor under en löningshelg på shoppinggallerian. Jag gav upp och gick ut till bilen, satt säkert där i 25 minuter och väntade tjurigt på de andra. Sen tyckte min syster att vi i alla fall kunde hoppa in på Coop Forum. Sagt och gjort. Och där... DÄR bland alla hyllor... där fanns de! Stövlarna för alla med feta vader. På REA! Fattar ni hur stort det är? Jag köpte två par stövlar för den enorma summan av 199 kronor paret. Himmelriket! Himmelriket finns på Coop Forum. Sprid budskapet till alla fet-vadare för tusan, eller gör det inte, då får jag behålla alla stövlar för mig själv!

Ledsen och glad

Jag har läst en blogg. Hela bloggen. Varje inlägg från början till slut. Den har berört mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har till och med fått tårar i ögonen och haft ont i magen i några dagar för att den väckte så starka känslor för kvinnan som skriver där. När jag nu har läst alla inlägg, som sträcker sig ett år tillbaka i tiden, så känner jag att jag skulle vilja hjälpa henne. Hon har fastnat. Hon kommer inte loss ur sina tankar och känslor. Men, i och med att hon har kört fast så har hon hjälpt mig. Väldigt konstigt känns det men det är sant. Hon har hjälpt mig att inse hur rätt jag väljer när jag nu väljer mitt liv som det är. Jag vill så gärna berätta för henne hur mycket hennes ord har betytt för mig och hur enkelt beslutet är att välja och hur lätt det gick att få alla tvivel att försvinna. Jag har ännu inte repat mod att göra det för jag vill att orden ska komma ut rätt.

Hennes förlust är att mannen som hon trodde älskade henne inte gjorde det. Han lämnade henne för snart precis ett år sen. Hon ville ha barn. Han ville inte. Hon älskade honom. Han älskade inte henne. Tillräckligt i alla fall.

Anledningen till att jag menar att hon har kört fast är att hon fortfarande räknar dagar, timmar och minuter sedan han lämnade henne och att hon fortfarande älskar honom. Jag önskar att hon sparkade sig själv i rumpan och säger: "nu får det vara nog". Hon har inte kommit så långt ännu, med all respekt.

Hjälpen hon har givit mig är att hon så förtvivlat vill ha barn och det vill hon ha tillsammans med honom och helt plötsligt står hon där utan både det ena och det andra. Mitt val att fortsätta leva med en person som jag älskar och han älskar mig tillbaka, utan att skaffa barn, känns en miljard gånger bättre än att stå utan både en älskad person och barn. Man skulle ju kunna kalla detta olika elaka namn, jag menar mina tankar om hennes påtvingade ensamhet, men jag menar verkligen inte det. Jag menar att det har hjälpt mig otroligt då även jag under lång tid har funderat på ett barns vara eller icke vara. Jag är omringad av människor som skaffar barn just nu. Det är inte så konstigt att jag funderar på hur det skulle vara. Med hennes hjälp har jag alltså konstaterat att jag har ett fantastiskt liv och det utan barn. Om jag tvingas att välja, vilket jag ju faktiskt gör, så väljer jag hellre kärleken än att leva utan kärleken och ständigt i en fejkad jakt på någon annan som kanske vill avla ett barn som jag inte ens vet om jag vill ha.

Jag är väldigt trött på dessa ständiga påhopp av dumma medmänniskor som nickar menande och frågar "när ska ni skaffa barn då?". Jag skulle kunna skrika rakt ut, vilket jag självklart inte alls gör, att man måste vara TVÅ som vill. Det är endast kvinnor som står för dessa påhopp. Jag brukar svara: "nej, vi ska inte ha några barn" - då nickar de igen och säger "jo då, vänta ska du få se...det blir nog allt ett barn till slut". De är ju helt efterblivna då de inte förstår. Fredagkvällens fråga lyder därför: Är kvinnor så jävla manipulativa att de helt enkelt bestämmer sig för att "nu ska jag ha barn" och så struntar de fullkomligt i vad själva avelshingsten tycker och tänker? Gör alla kvinnor så? Man blir nämligen inte bara helt apropå med barn. Det är fysiskt omöjligt. Det är bara några dagar varje månad som det är möjligt att bara "råka bli gravid".

Jag ska tillägga att mitt beslut att fortsätta mitt liv som det är idag är som att åka en omvänd berg- och dalbana. Mest uppåt men ibland är det väldigt snabba dalar som följs av fantastiska berg. Det är å andra sidan säkert alla andra människors liv också. Även fast de skaffar barn.

Vilket långt inlägg det här blev. En fredagkväll. Jag dricker kaffe och njuter av livet.

Over and out

Acceptans

Av fyra möjliga morgnar har jag lyckats vara på jobbet innan kl 7 en gång. Varje dag gör jag mig själv besviken för varje kväll tänker jag att "i morgon... imorgon kommer jag att vakna av klockan och vara pigg". Jag kommer att vara på jobbet innan 7, vara så där duktig som det anses vara när man är morgonpigg. En riktig elitspelare. På hugget. Arbetsam. Alert. Varje morgon blir därför en besvikelse för tillvägagångssättet är det samma varje morgon. Jag vaknar inte ens när klockan ringer, jag vaknar inte när L går upp, jag vaknar inte av att han tänder lampan i taket, jag vaknar inte ens av att väckarklockan ringer var 9 minut. Jag hör den inte ens. Jag vet inte att jag stänger av den. Handen gör det med ren automatik medans hjärnan är medvetslös. Det hela slutar med att jag vaknar med ett ryck, oftast vid 7-snåret och känner mig lika illa till mods som morgonen innan.

Förbannar mig själv över min svaghet. Muttrar och försöker vakna, rusar upp ur sängen, ner på toa, in i duschen, sveper en kopp kaffe och bläddrar snabbt i tidningen, om det finns bananer hemma så trycker jag i mig en tillsammans med kaffet annars får det vara. Cykellysen, reflexer, tjocka tröjan, tjocka jackan, ut till cykeln, halt på vägen eller blött eller i alla fall väldigt mörkt, på med lysena, låsa upp cykeln, tappa vantarna säkert två gånger, glömt matlådan, springa in, gå ut, in igen för att kolla om jag drog ur strykjärnet, ut igen och i väg. Jag har kort väg till jobbet, jag är alltid där före kl 8. Det är ändå en acceptabel tid.

Jag är inte morgonpigg. Jag måste lära mig att acceptera att jag inte är morgonpigg. Det är problemet. Problemet är också att andra människor anser sig vara bättre för att de är morgonpigga. Jag är inte en sämre människa bara för att jag inte hör klockan på morgonen. Jag är "På hugget. Arbetsam. Alert" men allt detta kommer ungefär en timme senare än alla andra.

Förresten, vem har bestämt att det ska vara 9 minuter mellan varje signal?

49 minuter

Jag lovade mig själv att jag bara skulle sitta här i 49 minuter men det har gått 60 redan. Det är ett sätt att slappna av, läsa några bloggar, kolla mailen, titta på bilder. Det är dock ett absurt sätt att slappna av eftersom jag ändå sitter framför en dator mest hela dagarna. Minst 8 timmar per dag. Sen åker jag och håller i en Photoshop-kurs med datorer, sen hem och sätter mig framför ytterligare en dator. Ja, det är ett konstigt sätt att slappna av på.

Killen på bilden är Marcus. Han är inte så stor än. Jag tror att han kommer att bli hummerfiskare när han blir stor.

Hallelujah

OJ oj oj .....!!!

Jag verkar inte kunna lägga upp videos här längre men kolla in denna länk:

Hallelujah


Fast Smul säger att hon tycker att denna är bättre... Hallelujah

Nice

Det är liksom typ bara nice. Livet. Sovmorgon. Inga planer. Åhhh...

Så sant, så sant

Och varför är det så svårt att leva efter detta? Leva så som jag har lärt? Jag får tacka mannen som påminner mig med jämna tidsintervaller. Livet enligt Martin. Läs och begrunda. Läs och lär. Läs och lev.

Tidig morgon

Tidig morgon, mörkt, cykellysen på snoddar, regndugg, motvind, tjock tröja, tjock jacka, frysa, sen svettas, göra många saker snabbt, leverantörsbesök, göra många saker snabbt, leverantörslunch, göra många saker snabbt, skynda upp på stan på cykeln, mörkt, tjock tröja, tjock jacka, frysa lite, på med vantarna i farten, ciggen jonglerades däremellan, svettas lite, svettas ännu mer i affären där det är halva reapriset, prova många plagg för att det skriker inombords att "jag-måste-köpa-något-för-att-det-är-så-billigt-inte-för-att-det-är-snyggt", handla med kompisens rabatt, titta på kompisens nya dyra fina bil, på med tjocka tröjan, tjocka jackan, cykellysen på snoddar, cyklar 250 meter, leda photoshopkurs i 1 1/2 timme som inte blev så bra då det tog lång tid att skriva ut materialet, på med tjocka tröjan, tjocka jackan, cykellysen på snoddar, hinner inte ens bli svettig och så kommer jag äntligen hem.... maten står färdig på bordet, Guitar Hero spelas blandat med svordomar om "att det inte funkar med ytterligare en färg när man har kommit till Mediumstadiet" och det är redan onsdag imorgon.

Och jag vet faktiskt att det går ett flyg mot Tobago i morgon kl 06.25 från Arlanda. Jag skulle absolut kunna tänka mig att sitta på det där planet.

En väldigt bra dag

Idag var en väldigt rolig dag.

Jag var med min vän, som ska gifta sig, till stora stan för att prova brudklänningar. Det är fantastiska hantverk. Det är roligt att få fladdra omkring i butiken och känna och titta. Tygerna och materialen är fantastiska. Jag vet inte hur många hon provade, det slutade i alla fall med att den första klänningen var bäst. Jag ska villigt erkänna att jag var rätt tuff, jag sa verkligen vad jag tyckte om de olika versionerna av vita flickdrömmar. I slutänden verkade det som att både hon och jag har samma uppfattning om vad hon passar i och framför allt, vad hon inte passar i. Det var verkligen roligt! Och med det ska jag tillägga att jag på inga villkors vis är sugen på att gifta mig. Det tror säkert du nu, eller hur?! Det är fel. Jag är bara mer övertygad om att om jag skulle vilja gifta mig så blir det absolut inte i en vit klänning med pärlor på. Det förtar dock inte det roliga i att känna och prassla och titta. Dagens val blev den som syns på bilden, med vissa justeringar dvs en annan färg än den röda. Det finns dock många fler affärer att prova och prassla i, så än är det inte slut på roligheterna.

Martin: jag tränar på "frysboxen". Jag börjar bli duktig.

Jag har dessutom börjat träna på att säga nej. Nej till sånt jag inte vill göra. All respekt till mina medmänniskor men många av dem har svårt att ta ett nej. Ett exempel är att jag vid senaste fotoklubbsmötet åter igen påminde mina vänner där att jag inte vill fortsätta som sekreterare (snart årsmöte). Jag har varit sekreterare de senaste 4 åren, det känns som att det är dags att byta. Vi är få, vi kan turas om, göra livet lite enklare för varandra. Ack så jag bedrog mig. Det protesterades hej vilt med anledningen av "att du skriver ju så bra". De respekterar helt enkelt inte ett nej, och då har vi inte ens kommit fram till årsmötet ännu. Fortsättning följer...

Fredagkvällen spenderades inte i soffan som vanligt. Nej nej, min nya hobby är att surfa runt på danska inredningsajter och drömma. Det finns så mycket som jag vill handla och stoppa in i mitt nya hus. Den som väntar på något gott väntar alltid alldeles för länge...så känns det just nu.

Inspiration och sopsortering

Smul har varit under en lång tid, faktiskt flera år, den största källan till inspiration jag har när det gäller ny musik. Smul skriver ett inlägg idag om musik och sånt hon gillar och sånt hon ogillar. I många fall har hon rätt och ibland har hon inte fullt lika rätt - tycker jag. Jag gillar till exempel Carola men jag gillar även nästan allt som Smul tipsar mig om. Hon gillar inte Carola. Men det gör inget. Jag gillar henne ändå. Alla kan inte gilla Carola ... eller schlager.

Jag gillar väldigt mycket annan musik än Carola, ska jag tillägga. Det är helt beroende på vilken dag det är. Jag är otroligt ombytlig men kommer ständigt tillbaka till vissa låtar som liksom bara ska finnas där i mitt liv. Punkt slut. U2's MLK .... Bruce med Waitin' on a sunny day...eller Rodney Carringtons "Dear Penis" (går ej att länka till uppenbarligen - sök själva på nätet).....den är ju hysteriskt rolig!

Andra vänner, som jag skrev om tidigare, får jag just nu inte någon inspiration alls av. Det känns tungt. Det värsta av allt är att jag verkar inte kunna skaka av mig det så lätt heller. Det hänger liksom kvar, biter sig fast. Jag vill ha "upprättelse" - till ingen nytta alls. Eller jo, för att jag ska kunna må bra. Men vad tjänar det till att säga emot eller ens förklara, dra upp gammalt strunt som inte längre är viktigt - för att jag ska må bra? Då måste det vara bättre att lägga locket på, som många gånger förr, och sedan bara gå vidare. Eller...?

Istället för att konfrontera vänner kan jag bli arg över andra saker, vilket jag varit i flera dagar nu, till exempel över miljöåret 2008. Vi ska sortera våra sopor mera, bättre, högre, längre och megamedvetet. Vi ska höja bensinpriserna så vanliga människor inte får råd att åka bil längre. Vi ska bli så bra så bra så bra i Sverige på att värna om miljön. Men ingen skriver i tidningarna om hur många bilar det ska försöka säljas i Asien under 2008.... hur många bilar kan det vara...uppskattningsvis?! 500 miljoner eller? Hjälper det då att jag sorterar mjölkpaket och konservburkar under min diskbänk? ARG är det rätta ordet.... Tur att jag har så viktiga saker att lägga energi på.

Nu ska jag gå ner och bidra med min del till miljöförstöringen i alla fall, medan jag sopsorterar...och sjunger MLK för grannarna eller varför inte den roliga låten?!?!

Nu har jag hittat dagarna igen

Nu har jag hittat dagarna igen. Det tog inte så särskilt lång tid. 2 dagar bara faktiskt.

Det händer saker i bland som ruskar om oss människor, rejält. Som får oss att tänka på vad som är viktigt och vilka människor runt om oss som verkligen betyder något. En sån sak har hänt mig nu. Det är nyttigt och väldigt smärtsamt och jag hoppas innerligt att det går att liksom... laga?!

En annan sak som hänt har också gjort mig väldigt fundersam. Det handlar om situationen vänner. Hur vet jag att de jag tror är mina vänner verkligen är det? SVAR: de som inte ljuger för mig är mina vänner. Eller har jag fel?

Nu ska jag gå ner och hämta några After Eight till och sen fortsätta titta på VM-resan filmen Miracle.