Inser

Jag inser dessutom när jag kollade på min nya favoritsite (som jag inte tänker länka till här) att det jag handlar bara finns en artikel av. Min väska och klänningen jag köpte igår natt finns inte med på hemsidan längre. Det finns bara en artikel av varje grej. Nu gäller det alltså att vara snabb, eftersom jag inte lägger ut länken här. Snacka om unika varor!

Ni är inte så många som läser min blogg i alla fall så jag behöver kanske inte oroa mig över att alla snygga kläder ska ta slut...?!?

Kunde inte

Jag kunde inte låta bli. Jag har hittat min favoritsite på nätet. De har inte mycket alls många artiklar men det tilltalar mig väldigt. Så jag slog till på ytterligare en klänning och en väldigt fin väska. Och jag tänker inte lägga ut länken här för denna site vill jag självklart ha för mig själv.... :)

Det blev en väldigt snygg klänning som kostade alldeles för mycket pengar, men som jag verkligen har spanat på i några veckor nu. Som Frallis skulle ha sagt... " jag unnar mig". Det blev dock inte den på bilden. Jag tyckte att det skulle bli så jobbigt att stå och gå omkring så där som hon poserar på bilden, bara för att klänningen ska sitta snyggt..... (läs:ironi).

Jag har jobbat idag, dock inte mina 8 timmar som sig bör. Det gick inte i dag heller. Jag åkte till pappan och lade mig vid poolen och i poolen i stället. Hämtade tjejer på stallet först. Sen väntade jag in det underbara och mycket skrämmande åskovädret som drog över nejden. I soffan där jag husvaktar denna vecka. Jag fortsätter mina terapirundor i den ledsna Saaben och spelar så högt att det ringer i öronen efteråt. Det behövs.

Tisdag

Sen ankomst, låånnnngg lunch, hem tidigt. Idag strejkade min hjärna helt. Lunchen var väldigt bra, tack M. Det är skönt att prata. Skönt att lyssna. Att lyssna gör att jag släpper mina egna tankar en stund och det är otroligt befriande.

Jag har även vattnat blommor då jag är husvakt. Det finns ofantligt många blommor i den trädgården. Jag kommer nog att tömma brunnen på denna vecka som de är borta. Jag har även lyssnat i flera timmar på min vän A. Vi rökte även många, många cigg , drack kaffe och pratade allvarliga saker.

Jag saknar min "röst i natten". Han är så bra att ventilera med så här på kvällskvisten när alla andra inte är vakna. Han är inte hemma. Han är borta. Han kommer väl hem någon gång dock kan jag tro.

Jag har förmodligen skrivit det förut men jag inser mer och mer att jag har fantastiska människor runt mig. De liksom bara finns där. Jag vet inte om det är helt plötsligt att de finns där, men det är en plötslig upptäckt för mig. De finns där. Jag borde alltså ha gjort ett avtryck i deras liv eftersom de finns där för mig nu när jag krisar. De liksom lyfter upp mig och det känns otroligt. Kan hända att M smittade ner mig i dag med sin tro och sina förhoppningar inför hans framtid. Det innebär att jag ser själv att min framtid ligger helt öppen och orörd och kommer förmodligen bli ... så spännande som jag själv väljer att göra den. Det är ju... fantastiskt?!

Kaffe

Det är dumt att dricka kaffe halv tio på kvällen. Särskilt när jag behöver gå och lägga mig tidigt. Nu är det för sent att gå och lägga sig tidigt. Men jag slappnar av och det behöver jag mest av allt just nu. Då struntar jag i att klockan snart är halv tolv. Jag är avslappnad. Och mina fötter som har varit väldigt varma idag luktar extremt illa. Extremt. Jag måste tvätta dem innan jag går och lägger mig helt enkelt.

Det svider

Det svider. I skinnet. Och det är förbannat skönt. Jag behövde solens strålar. De stärker mig. Jag behövde också dricka öl. Det fick jag göra med min "röst i natten" i fredags och vet du vad... det gick alldeles utmärkt. Jag gillar "min röst i natten". Han är en schysst kille med krossat hjärta. Vi har mycket gemensamt just nu. Vi har kanske mycket gemensamt för övrigt också, men det vet jag inte, eftersom jag nyss har lärt känna honom.

Helgen har sedan spenderats i diverse solsängar och stolar. Kaffe och cigg, god mat och trevligt sällskap. Jo tack, det var en alldeles utmärkt helg. Helt sjukt att jag känner så, helt sjukt bra menar jag. Murar byggs och för varje rivning så hinner jag bygga lite till och lite till och lite till.... förhoppningsvis.

Problemet är bara att nu vill jag inte gå och arbeta i morgon. Alls. Jag vill vara mer ledig. Ju. Jag som är den absolut minst väderintresserade människa på jorden vill vara ledig när det är fint väder - konstigt va?

Lögner

Jag upptäckte ytterligare en lögn idag. Det är inte så svårt när bevisen ligger rakt framför näsan på mig. Vill han att jag ska se det eller är det genuin klumpighet? Man kan lugnt påstå att han är helt kass på att vara otrogen. Som med det mesta.

Idag har det varit en riktigt, riktigt illa dag.
Jag hoppas att den slutar bättre än de föregående 16 timmarna. För än är kvällen inte slut, tydligen. Jag får tacka "min röst i natten" för det.

Min människa fattas mig

Det klirrar i penningpungen i morgon. Välbehövligt.

Jag spenderade några timmar på en gräsmatta i dag, mitt i solen. Det fick min vilsna själ att lugna sig för en stund. Det gick snabbt över men för en stund så kunde jag faktiskt andas och känna dofter. Det luktade i allra högsta grad sommar. Löven prasslade bekant och flugorna var lika irriterande som vanligt. Ja en liten kort stund kände jag mig lugn. Som sagt, det gick över men var likaväl väldigt befriande den stund det varade.

Under den stunden hann jag även med att bränna mig lite på ryggen. Skönt!

Fredag imorgon. Helgen ligger öppen och orörd än så länge. Många förslag kommer inrullandes men jag vet inte riktigt vad jag vill själv. Det som känns bra i en sekund kan i nästa kännas bedrövligt. Det sista jag tänker göra är att återgå till mitt vanliga beteende att tacka ja till allt och sen ångra mig. Det är bättre att vänta till sista sekunden i stället, så att jag känner att det är rätt.

Det är fortfarande väldigt tomt i huset om kvällarna när jag kommer hem. Jag är ju så van att ha människor omkring mig. Mina människor. Min människa. Han fattas mig. Ja inte vet jag hur detta ska sluta. Tänk om vi kunde ta ett skutt framåt i tiden, 3 månader ungefär. Det vore skönt!

Nej men va fan

Idag började jag till och med grina på lunchen. Förvisso i gott sällskap av min bästa vän sen 20 år tillbaka. Kanske var det därför - att det var hon. Jag kunde slappna av lite och älta lite till. Men va fan... ska det aldrig lätta på trycket någon gång? Jag har ju till och med börjat äta mat, fast magen mår väldigt dåligt efteråt. Borde inte det hjälpa?

Jag kan inte fatta att jag har klarat tre dagar på arbetet. Jag vågar vägra övertid fortfarande. I alla fall övertid i mängder. Jag orkar helt enkelt inte. Jag har inte någon som helst energi. De bara tuggar och tuggar på jobbet. Bara spydigheter, elakheter och dumma saker. Det blir jobbigt att lyssna på i 8-9 timmar om dagen. Helt eländigt faktiskt. Jag som känner mig så eländig ändå.

Ska inte bry mig mer?

Jag chattade just med sonen. Han och hans pappa har varit på Boda borg och och så har de bowlat. Måndag och tisdag. Sen var pappa inte pappa längre utan ville vara ego och åka till sin nya kvinna. Så sonen fick åka till en kompis. Det var väl snällt?

Sonen tyckte själv att allt är väldigt bra och att jag inte ska överdriva i mitt frågande. Då ska jag inte fråga mer helt enkelt. Det är ju bara dumma lilla jag som bryr mig lite. Det är ju synd att jag gör det. Det är synd att jag kan använda min hjärna till att känna och tänka. Fan så enkelt det vore att stänga av. Och faktiskt, så ska jag berätta, så lyckades jag en liten kort stund göra det idag. Det är därför jag sitter uppe så här sent för jag kom just hem. Jag har haft en väldigt trevlig grillkväll hos L och Z. För en kort stund så glömmer jag allt och har väldigt trevligt. Sen kom jag hem. Det är nästan så att jag vill ropa: Hallååå! Jag har haft jättetrevligt... var är ni? Och så kommer jag på att det inte är någon här, att krama om och pussa på en stund. Det är verkligen inte någon dröm det här, det är fullkomlig realitet. Verkligheten kastar sig över mig. Röker en cigg på trappan. Tittar i det tomma köket. Tittar i det stora tomma vardagsrummet. Tänder lyset i sovrummet för att se om det är någon där. Men det är ingen där. Han är någon helt annanstans och kramas. Det är inte rättvist! Nej, det är inte rättvist. Jag skriver det igen, det har gått för fort det här. Det är något som inte står rätt till.

Jag har varit på jobbet i två dagar. Jag förstår inte riktigt hur jag har klarat det.

26 minuter

Är just nu 26 minuter försenad. Till sängen. Jag sa att jag skulle lägga mig klockan 21. Nu är klockan 21.26. Jag har arbetat idag. Det var ... jag vet inte. Skönt? Nej eller jo... lite.
Jag har åkt till Eskilstuna och till Whalewood. Pannkakor med sylt och grädde. Gissa vem som inte mådde så bra efter det? Jo tack magen. Den skrek direkt. Högt. Den morrar lite fortfarande.

Jag är ledsen. Deprimerad. Ensam. Ledsen. Mest ledsen. Jag skulle så gärna vilja höra ett ynka litet ord. Jag vet att det aldrig kommer ske. Ett enda ord. Det skulle förvisso inte ta bort det ledsna men det skulle kännas bättre. Ett enda litet, litet ord.

...

Fan också. Fan också. Fan också. Precis när jag trodde att jag hade en tusendels promille av styrka så visade det sig att jag inte hade det. Alls. Hur ska jag klara av denna vecka alls? Ja ja ja ja ja jag vet allt redan, jag vet att det blir bra så småningom men VARFÖR ska jag behöva vara den som är stark? Varför kan inte han visa lite av någon som helst uns av god vilja till att anstränga sig lite lite lite? Icke. Inget. Nada. Jag föll hårt alldeles nyss. Med sonen som vittne. Men inte ett ord av elakheter kom över mina läppar. Jag bet ihop och låtsas vara stark i stället. Så jävla smart, så slugt och så fruktansvärt nedrigt. Om och om igen. Förnedrad, trampad, ratad och ickeexisterande. Och allt detta på 3 veckor. Jag tror jag skrev förut att det kändes som att han trampat på mig och sen undrade vad det var för skit han klivit i. Nu inser jag att han tog ett skutt över skiten och gick vidare som om precis inget hade hänt alls, på 6 år. Ska det vara på det viset? Ska man verkligen få behandla en annan människa så? Ska JAG verkligen få bli behandlad så? Jag har faktiskt inte gjort något fel.

Tack

Tack mina vänner för att ni finns där. Ni drar upp mig när jag faller. Kortspel i kväll, med krusbär som tilltugg då silverfisken ville äta upp allt smågodis!

Jag måste dock erkänna att det känns. Det känns hårt och rejält, som kraftiga knivhugg i mage och hjärta. Det är så plumpt och klumpigt att inte ens en idiot skulle komma på något liknande. Att släpa med sig nya kvinnan till min stad. Där han vet att jag finns. Och han vet dessutom att jag har ungefär 300 bekanta som rör sig i stan. Och som berättar allt. Och dessutom har jag egna ögon att se med. Hur fan funkar man om man gör så? Det är ju i alla fall ingen människa som jag känner längre som kan göra så. Det är ju bara att vända på steken... tänk om det vore jag som gjort honom illa? Tänk om det var jag som tog med min nya hit? Hur skulle det ha känts? Men han förstår inte och kommer inte att någonsin förstå. Aldrig. Det är helt sjukt för mig, precis helt sjukt. Jag såg henne när hon rastade hunden... 350 meter från mitt hem. Jag kan ju självklart inte veta till 100% men jo... det gör jag.

Jag har kört omkring i min bil idag, förvisso från punkt A till B och sen till C och sen till D och sen till E och sen till D igen och sen åter till A. Det går alldeles utmärkt att sjunga jävligt högt i min bil. Tack och lov för CD-spelare!

Jag mår... inte bra. När jag tror att jag är stark så blir jag svag igen. Jag såg henne.... hur kan man göra någon så illa medvetet? Hur kan man det? En person som man för 3 veckor sen sa att man älskade vid köksbordet hemma? Som man dessutom delade säng med för 3 veckor sen och som man dessutom älskade med för 3 veckor sen?! Det har gått alldeles för fort det här...

SATC

Jag vågade igår. Jag vågade dricka en hel öl. Det gick alldeles utmärkt. Det beror självklart på sällskapet. Mycket trevligt sådant. Vi såg en film och åt mat efteråt. Det var så skönt, så skönt. Det finns helt vanliga väldigt schyssta människor "out there". Jag känner dem inte alls men det gick bra ändå.

Jag fick dessutom grina helt fritt på bion. Hjärta och smärta och "love survives everything"... ni vet. Tjejdravel. Bra för sinnet!

Jag vaknade dock i morse igen och trodde att allt var en dröm. Det är det inte. Jag är så ledsen fortfarande. Varför kan jag inte bli arg?

Said and done...

Now that it's all said and done,I can't believe you were the oneTo build me up and tear me down,Like an old abandoned house.What you said when you leftJust left me cold and out of breath.I fell too far, was in way too deep.Guess I let you get the best of me.Well, I never saw it coming.I should've started runningA long, long time ago.And I never thought I'd doubt you,I'm better off without youMore than you, more than you know.I'm slowly getting closure.I guess it's really over.I'm finally getting better.And now I'm picking up the pieces.I'm spending all of these yearsPutting my heart back together.'Cause the day I thought I'd never get through,I got over you.You took a hammer to these walls,Dragged the memories down the hall,Packed your bags and walked away.There was nothing I could say.And when you slammed the front door shut,A lot of others opened up,So did my eyes so I could seeThat you never were the best for me.Well, I never saw it coming.I should've started runningA long, long time ago.And I never thought I'd doubt you,I'm better off without youMore than you, more than you know.I'm slowly getting closure.I guess it's really over.I'm finally getting better.And now I'm picking up the pieces.I'm spending all of these yearsPutting my heart back together.'Cause the day I thought I'd never get through,I got over you.Well, I never saw it coming.I should've started runningA long, long time ago.And I never thought I'd doubt you,I'm better off without youMore than you, more than you know.Well, I never saw it coming.I should've started runningA long, long time ago.And I never thought I'd doubt you,I'm better off without youMore than you, more than you know.I'm slowly getting closure.I guess it's really over.I'm finally getting better.And now I'm picking up the pieces.I'm spending all of these yearsPutting my heart back together.Well I'm putting my heart back together,'Cause I got over you.Well I got over you.I got over you.'Cause the day I thought I'd never get through,I got over you.

Smygande

Jag arbetar med mig själv. Väldigt. I struggle. Really hard. Det går bra i stunder. Nästa stund inte bra. Jag märker själv att jag mår bäst när jag får prata, prata, prata, prata. Nu blev jag nyss ensam för första gången idag. Klockan är tio på kvällen. Nu kommer obehaget smygande. Tankarna snurrar. Om. Ifall. Tänk om. Om det blir så ska jag göra så. Om det inte blir så måste jag göra så. Jag orkade inte packa något idag. Kanske imorgon. Jag har inte bråttom men det känns ändå bättre att göra det. Mental packning.

Idag har jag fikat med vänner. Vi hade väldigt trevligt. Idag har jag gjort massor med andra saker som vanliga människor gör också. Jag har dessutom fått hem min nya fina bröllopsklänning. Den känns mycket bättre än den andra. Den andra känns solkig och använd och förbrukad. Jag måste ha nytt. Nytt känns bra. Nej, nu ljuger jag men nytt känns i alla fall bättre än solkigt och förbrukat och lite trampat på.

Jack Killian no 2

Vi pratade även om groupies, irländska musiker, droger, genier, ostrykta skjortor, adopterade barn, och så lite fler syskon eftersom han har 5 bröder. Samt att hans mamma odlar "exotiska" plantor i trädgården. Jag har bildbevis. Hysteriskt roligt!

Jack Killian

"Min röst i natten" är bra. Han är riktigt bra. Det är skönt att prata med honom. Han förstår.
Fast jag är ledsen. Det ser inte han i alla fall, så därför är det bra att prata med honom. Idag pratar vi om Schwarzwaldtårta, traineeprogram i Sandviken, KTH och syskon. Mycket viktiga saker.

I en sekund

Varje dag vaknar jag. Varje dag, i en sekund, känns allt som vanligt. Sen minns jag. Det är tomt bredvid mig. Jag kan inte fatta det. Det är tomt. Och jag är trasig.

Idag är igår i morgon

Nu har gårdagen blivit en ny dag och inget känns bättre. Jag har dock haft ett långt samtal med L's före detta fru och det var ofantligt skönt. Ofantligt. Vi förstod varandra. Sonen är helt förtvivlad och låg på sitt rum hos mamman och grät. Och jag kan inte hjälpa honom alls. Tyvärr. Jag kan finnas där om han vill men jag kan inte hjälpa. Jag kan erbjuda en nyckel till mitt nya hem om han vill fly en stund. Vi får se hur allt går.


Jag har packat 6 st flyttkartonger. Det tog ... hela dagen. Jag var tvungen att sätta mig ner mellan varje kartong och andas. Jag tror att det blir otroligt rörigt att hitta allt sen. Den dagen den sorgen.

Usch

Usch en sån dag.

Tack

Tack KJ2 och KJ3 för distrahering på hög nivå. Kinamat, kortspel, Sing Star, glass med hallon och så lite Sing star till. Smågodis höll jag på att glömma, för tusan, smågodis var inblandat i distraheringen också.

Yes, I remember love so beautiful
Now I know my heart is breakable
But I remember love, the true meaning of
I remember, I remember - love

Gräs

Det spelar ingen roll att mitt hjärta har gått i tusen miljoner bitar. Gräset växer i alla fall. Nu är det kortare än innan. Eftersom jag, enligt honom själv, FÖRBJÖD honom att bo i sitt eget hus så "fick jag minsann ta hand om allt själv". Jag ser inte skillnanden från före och nu.

Idag är inget bättre från igår. Jag önskar att jag åtminstone kunde bli lite arg. Men det går inte. Jag är inte arg, jag är bara väldigt, väldigt, väldigt ledsen.

...

Vad är det som händer egentligen? Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera informationskällorna eller rättare sagt informationen. Akuta paniksamtal på kvällskvisten. Hjälp! Varför så elak? Varför så dum? Hur kan jag bara inte finnas längre? Jag finns inte längre för honom. Jag liksom existerar inte. Det är helt sjukt. Jag sitter ju här i vårt hus och är förvirrad men ändå färdig med mina tankar på ett avslut. Så mycket förstår jag ju. Men vi är ju inte färdiga med varandra ännu... inget är ju löst. Inget är klart. Jag bockar av på min lista förstås men inget har ju genomförts ännu. Jag är så sårad att det i stort sett rinner blod ur mig. Knivar som sticker i hjärtat. Och jag är så ologisk att jag inte ens kan vara svartsjuk på henne ens, utan jag blir arg på hans beteende. Hur kan han bara liksom glömma att jag lever? Att jag finns? Snopet för honom att det var en bekant till mig som parkerade bredvid dem. Hon sms:ade och undrade var jag var? Hur tror ni att det känns? För mig? (Ironi , Karin, ironi!)

Jag är förmodligen en aningens knäpp just nu. Det fullkomligt brinner i huvudet på mig, av all tankar.

Jag måste försöka sova och imorgon är en ny dag. Flera timmars distans till mina sår. Tiden läker alla sår och precis när jag försöker inbilla mig att jag är stark så blir jag svag igen. Väldigt svag. Han trampar på mig och undrar vad det var för skit han klev i. Så känns det.

...

Jag har förresten svårt att sova. Det mal i kroppen liksom. Det rör sig för mycket i hjärnan. Tankarna är som tusentals maskar som slingrar sig. Hela tiden. Äckliga maskar. Äckliga är de.

...

Jag vet inte vad jag skrev igår men det är inte någon skillnad idag. Jag är ledsen. Väldigt. Det tar emot. Allt. Efter en fantastisk flottig hamburgermiddag i onsdagskväll har dessutom min mage tackat för sig och lämnat in. No more food like that for a very loooonnngg time.

Jag pratar i telefon, pratar med vänner, pratar med alla, chattar och skriver mail. Jag öser min skit över andra människor. Då jag dock fördelar den ganska jämnt över alla så borde ju ingen tycka att det är jobbigt, eller? Klart att de gör. Jag ser ju allt i nattsvart mörker. Inget är roligt och jag vill verkligen inte. JAG VILL VERKLIGEN INTE. Jag vill inte. Jag vill att allt ska vara som det brukar. Som vanligt. Jag vill inte ha ett ovanligt konstigt liv. Jag vill vara som vanligt. Jag vill att allt ska vara som det var för bara några veckor sen. Jag vill älska och bli älskad.

Jag får väl lov att lyssna på min egen Jack Killian, min egna röst i natten. Han rekommenderar denna. Jag får väl lov att lita på honom.... går det förresten? Att lita på en annan människa? Klart att det gör, bara aldrig den man älskar. Förutom min stora syster förstås. Så klart. Ska tilläggas att det är långt ifrån ännu. Det låten handlar om. Långt ifrån.

Det bränner

Det bränner idag. Och svider. Och gör ont i magen. Smärtan. Jag är ledsen idag. Väldigt ledsen. Jag satt och läste mina inlägg här på bloggen från tidigare i år. Jag var så lycklig. Det jag skrev innebar lycka. Nu är allt borta. Finns inte mer. Den kanske kommer åter men inte i den här formen. Jag kommer att sakna den här formen väldigt. Jag gör det redan nu.

Det var jobbigt att skriva kontrakt. Jag vill ju verkligen inte. Kvinnan var väldigt vänlig. Hon böjde sig över skrivbordet, tittade på mig och sa med tryck i rösten och bestämdhet: "Jag vet att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra så småningom". Hon har förmodligen upplevt något liknande scenario i sitt liv. Hon var väldigt bestämd. Det hjälper dock inte för att det är nu det gör ont. Idag. Inte sen. Jag har svårt att fokusera på något under längre tider. Jag har tittat på tv men jag ser inte vad det är. Jag har väldigt svårt att hålla tårarna borta. Det liksom krampar i bröstet. Ensam. Många vänner. Underbar familj. Men ensam.

Smul

Smul sa något alldeles särskilt klokt sent i går kväll och nu har jag tänkt på det hela dagen. Jag tror att det löd ungefär så här:

Jag sörjer den framtid som jag trodde var min, inte det som har varit eller det som hänt nyss. Jag sörjer den framtid som jag trodde på men som plötsligt bara försvann.

Smul, du får rätta mig om jag tolkade det fel. Det var så varma ord.

Jag måste beundra mina nära och kära. Jag liksom poppar upp som gubben i lådan och vips så finns det människor precis överallt som liksom bara är där. Finns där. Säger att de vill hjälpa mig. Säger snälla saker. Stöttar mig. Kramar mig. Lyssnar på mitt dravel om kärlek och förlorade framtida minnen. Fasiken. Jag måste bli bättre på att finnas där för dem. Verkligen. Just nu är jag ego. Just nu kämpar jag för att hålla mig över ytan. Men sen, sen när jag är stark igen - då vill jag bli den där som håller ihop och kramar dem alla!

Svart

Rymdens svarta hål är ingenting mot vad jag känner mig just nu....